Nu är dem snart förbrukade...

 


😭 Nu är tiden inne för att kassera dessa.
Både en tråkig utgift – för nya stövlar är inte gratis –och samtidigt finns det ju inget skönare än ett par riktigt väl inridna stövlar. De där som sitter som en andra hud, följer med i varje rörelse och som man nästan får lite separationsångest över när de till slut ger upp. Tack för allt, gamla trotjänare!

Mitt pass med Gevalia igår kändes däremot inget vidare…
Redan från början visade hon ganska tydligt att motivationen inte var på topp. Hon rörde sig långsamt, nästan lite motvilligt, och svarar mig inte när jag bad om mer energi. Vi känner varandra så pass väl vid det här laget att jag direkt förstod att det inte var någon idé att pressa henne. Ibland får man helt enkelt läsa av läget och tänka om.

Så istället för att jaga aktivitet i traven fokuserade jag på skrittarbete – mycket sidvärtsrörelser, övergångar och lösgörande övningar. Efter det tog vi lite galopp, vilket brukar göra henne bättre och mer med på noterna, så även igår. Men vi nådde aldrig riktigt den där känslan vi brukar ha.
Vi hade nog båda en lite sämre dag helt enkelt. Passet blev kortare än planerat och avslutades med en lugn skrittrunda ute istället. Man kan inte vara på topp jämt, även om man så gärna vill det.

Idag ska jag iväg och träna för Micke, så förhoppningsvis hittar vi tillbaka till energin där. Jag tror en del av hennes trötthet beror på att hon har fått mycket päls och att det fortfarande är ganska varmt ute. Jag ska gå ut och raka halsen på henne nu på morgonen så att det blir lite lättare för henne att jobba.

Det där med att tolka hästar – det är verkligen en konst.
Jag tycker det är bland det svåraste med hästar. När är hästen motvillig för att den har ont, och när handlar det bara om bristande motivation?
Med Gevalia har jag lärt mig att skilja på det. Om något gör ont brukar hon bli riktigt sur när jag lägger på skänkeln, medan om hon bara är lite trött eller omotiverad så blir hon mer långsam och "seg i benen". Det är så värdefullt att känna sin häst på det sättet – att förstå små signaler och nyanser i humöret.

Jag tänker ofta att hästarna nog känner lite som vi gör när det gäller att träna.
Det är inte alltid man själv är supertaggad på att gå till gymmet eller ut på en löprunda – men jag har aldrig ångrat ett pass efteråt. Man känner sig alltid bättre, både i kroppen och själen.
Och jag tror det är precis likadant för hästarna. När de väl kommer igång i kroppen, när blodet börjar cirkulera och de hittar rytmen – då kommer också arbetsglädjen. Man märker hur öronen spetsas framåt, hur energin växer och hur de liksom blir på bättre humör.

Så även om gårdagens pass inte blev som jag hade tänkt mig, så försöker jag påminna mig om att det är en del av processen. Alla dagar behöver inte vara perfekta för att det ska gå framåt. Det viktiga är att vi fortsätter kommunicera, lyssna på varandra och hitta glädjen – även i de där lite segare dagarna.



Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Hej måndag!

Vilken helg, vilket väder – så underbart! ☀️

Tillbaka på riktigt – kul att vara här igen!