Gevalia
Igår var jag iväg och tränade med Gevalia. Kan sammanfatta att vi inte är i toppform just nu, men det är ju inte så konstigt. Först så har vi inte kommit upp i den träningsgraden vi hade innan hennes skada och uppe på det så har jag varit på semester. Gevalia fick inte semester när jag var borta, men hon har heller inte behövt anstränga sig jättemycket ;-) Uppe på detta så är de nu inne i pälsfällning/sättning för fullt, vilket märks ganska mycket på Gevalias ork och motivation. Och som pricken över i:et toppar vi det med en sen brunst och lite hormonrubbningar. Med tanke på de förutsättningarna så gick träningen faktiskt bra ;-)
Tränarens kommentar efter 15 minuter var ganska klockren:
“Ja, man ser ju att Gevalia inte hade valt att vara här om det var upp till henne idag"…
Hon är absolut inte dum eller sur, men hon hade inte alls den arbetsviljan som hon brukar. Men vi lyckades ganska bra med att få upp intresset för passet ändå.
Jag avslutade med att rida igenom dressyrprogrammet inför helgen, och nu blev det så jäkla tydligt var det brister totalt. Jag rider egentligen bra, utan att bli nervös och utan att ändra min ridning, men det hjälper ju inte om Gevalia tar över showen…
Vi startar programmet i galopp och hon är hur fin som helst – galopperar in och gör en superfin halt och hälsning. Men där slutar det fantastiska samarbetet. När jag rider fram henne ur halten springer hon iväg, jag har ingen kontakt i munnen och får inte tillbaka den hur jag än försöker. Resten av programmet rider jag med en riktigt dålig känsla, jag hittar liksom inte tillbaka. När vi sedan kommer till den förvända galoppen byter hon för mig, något som nästan aldrig händer på träning. Där blev jag faktiskt lite arg och bestämde mig för att ta kontroll – jag kortade, längde, styrde varje steg, och vips så kunde hon hålla en riktigt fin galopp.
Det blev tydligt för mig att min smarta lilla pålle verkligen har lärt sig att på tävlingsbanan är det hon som bestämmer takten, och jag åker snällt med. Så nu står jag inför ett val: antingen skiter vi i tävlingarna, eller så tar jag tillbaka taktpinnen – även där inne.
Jag red programmet en gång till och bestämde mig för att verkligen rida i varje steg, även om det skulle göra henne lite mer spänd. Som vanligt var hon lätt och fin in till första halten, men när jag satte igång igen red jag i samlad trav och fick verkligen jobba. Avstämningar i varje steg, inga chanser för henne att ta över. Och vilken skillnad det blev! Hon blev lite högre och mer spänd i formen, men aldrig sur eller tvär. Snarare överraskad över att jag vågade ta kommandot och faktiskt behålla det.
Så nu vet jag vad som måste göras – jag måste vara konsekvent och våga rida med samma tydlighet på tävlingsbanan som hemma, även om känslan blir lite annorlunda. Det är bara så vi kan bryta den ovana vi har byggt upp under lång tid.
På söndag är målet enkelt: jag ska ha kontrollen över varje steg inne på banan. Resultatet i protokollet är sekundärt – den här gången handlar det om att sätta standarden för framtiden. 💪✨
Kommentarer
Skicka en kommentar