Sir Lancelot (Lilleman)

Tänk att han redan är 4 år..... och tänk att det är nästan lika längesen jag fick ta farväl av hans mamma, min älskade häst Thyra 💔

4 år var precis så gammal Thyra var när vi köpte henne eller rättare sagt det var mamma som köpte henne till Johanna.

Här var första gången jag satt på henne, det var när vi provred henne.

Efter ett tag så kom vi fram till att Thyra inte var en häst som passade Johanna, de var lite för lika i sinnet. Båda två mycket humörs styrda och blixtrade snabbt, vilken inte blev den bästa kombon. Så jag tog över henne och hon passade mig bra trots att hon verkligen var en utmaning. Så jag köpte henne och hon är den som  fick mig att bli dressyrryttare. Hon rörde sig bra och gav en helt underbar känsla i ridningen även om hon också bär skulden till en hel del av mina gråa hår.....

Jag tävlade henne mest hoppning till en början, upp till 120 klasser. Hon kunde verkligen hoppa också.

Men sen blev det mer och mer dressyr, vi tog oss från nybörjare på dressyrbanan till Msv B.

Men sen fick hon en skada och behövde en längre vila och då passade det bra att ta ett föl på henne, för jag drömde om att få en avkomma efter henne.

När det började närma sig fölning så började jag ångra mig för jag var så orolig att fölningen inte skulle gå bra och att jag skulle förlora henne. Väntan blev dessutom väldigt lång, vanligast är att de fölar runt dygn 335 men Thyra väntade till dygn 365.

Jag hade fölvakten på henne som larmade min telefon när hon la sig för fölning, men hon drev med mig så många gånger, jag var ue en eller flera gånger i många nätter..... Till slut bestämde jag att inte gå ut vid första larmet utan vänta på ett andra larm. När det kom ett andra larm första gången var jag så säker på att det var dax men när jag kom ut stod hon stilla och sov, inga tecken på att det var dax. In för att lägga mig igen när larm tre kom. Jag kom ihåg att jag inte hade så bråttom ut... när jag kom bakom stallet så såg jag henne gå ur ligghallen ut i hagen och tänkte "Det här är inte sant, hon fölar fortfarande inte" Men då vände hon och travade tillbaka in i ligghallen, la sig ner, stönade till och där kom ett föl till världen, mitt framför ögonen på mig. Det gick så fort och smidigt, hon slickade på fölet och jag såg att den rörde på sig. Lättat av att den kom ut utan komplikationer. Jag ringde till familjen som kom ut och kollade. 

Ganska snabbt började den lilla att försöka resa på sig, men det skulle ta ganska lång tid för honom att komma upp på benen. Det är inte roligt att stå och se den lilla nyfödda försöka stå men hela tiden bara trilla omkull. Till slut blev fölet trött och försökte inte mer, då ställer sig Thyra ganska nära fölet och slår hoven hårt i marken. Vilket jag tyckte såg hemskt ut, jag blev orolig för att hon skulle stampa sönder den lilla. Men hon gjorde ju givetvis så för att uppmana honom att fortsätta försöka, en häst överlevnad hänger på att den snabbt kommer upp på benen och kan dia och fly från faror.

Ett föl behöver komma upp och dia inom någon timme. När han inte kommit upp på två timmar bestämde vi oss för att hjälpa honom och vi fick upp honom.

Då kom nästa bakslag.... när han äntligen stog upp och försökte dia blev Thyra arg och sparkade bort honom....... Jag kan säga att det var några svettiga timmar där och jag är så glad över att både mamma och pappa var där ute mitt i natten och hjälpte till. Vi fick hjälpas åt att hålla Thyra stilla, en höll henne i grimman och en försökte hålla bakbenet stilla och en tredje hjälpte det väldigt trötta fölet att fortsätta leta..... och glädjen när vi hör ett smaskade slurpande ljud kommer jag aldrig att glömma.

Nu tog vi in dem i en box och lämnade dem för att få oss lite sömn.....

                                                1 VECKA                           2 VECKOR

När Lilleman var endast 4 månader blev han tragiskt nog moderlös........ Thyra fick foderstrupsförstoppning. Veterinären var här och hjälpte henne men hon blev snabbt dålig igen, så hon och Lilleman kördes med ilfart ner till Helsingborg. Där de snabbt konstaterade att hon var allvarligt sjuk.  De sa att hon skulle få medicin och att det fanns chans att det kunde rädda henne, det närmsta dygnet skulle vara helt avgörande för henne. Så när de ringde dagen efter och sa att hon inte hade svarat på medicinen, föll världen ihop. Det fanns bara kvar att åka ner och ta farväl av henne och hämta hem den lilla killen. Det gjorde så ont i hjärtat att ta honom från henne, lasta in honom i en stor mörk transport för en lång ensam färd hemåt.

Vi kom hem sent på kvällen så Lilleman fick stå inne på natten , vi fick med mjölkersättning att ge honom. Nästa morgon släppte vi ut honom till flocken han hela tiden gått ihop med. Han tog täten och galopperade runt gnäggandes två varv i den stora hagen med hela flocken efter sig. Efter det så var han lugn och har aldrig sedan visat oro eller saknad efter sin mamma. I detta läget tror jag att den trygga flocken med både äldre ston som tog hand om och fostrade honom och jämn gamla kompisar gjorde Thyras bortgång så mycket lättare. Vivan och Gevalia har tagit ett stort ansvar för honom och Gevalia är fortfarande hans trygghet och den fostrande mamman.