Vilken jäkla käftsmäll....

 Idag är det en tung dag..... hästarna ute och en vanlig måndag så är det frukostmöte med pappa sen ett träningspass innan kontoret. Men idag skulle pappa iväg och jag hade ingen matlust. Trött som tusan av att vi kom hem efter 01 inatt. Så jag kröp ner i soffan drog filten över mig och ömsom sov och ömsom grät. Varför är livet så hårt ibland???

Det började redan under dagen då jag var nära bristningsgränsen av alla dåliga ömma hovar,  när jag red kändes Gevalia verkligen skitkonstig. Inte halt men sååå konstig, tror och hoppas att hon är ömfotad av skoningen i torsdags. Men så typiskt när det är bokat att hon skulle iväg på fredag för en träningsvecka när jag är borta.

 Sen åkte vi på kalas för att fira Oliver :-) fick super god mat och humöret svängde uppåt igen. MEN det blev kortvarigt, ett telefonsamtal från fodervärden till Henry, hon sa att han inte mådde bra. Satte mig i bilen och var där två minuter senare. Vi misstänkte direkt foderstrupsförstoppning så ringde veterinären som kom. Hittade ingen förstoppning men han blev allt sämre...... så det blev att lasta och åka ner till Helsingborg.

När vi kommit lite mer än halvvägs så skakar det om i transporten och vi ser honom inte på kameran, vi stannar vid närmsta avfart och mycket riktigt ligger han ner. Jag knäpper loss honom och tar bort frambommen om han skulle försöka ställa sig upp igen. Han var väldigt lugn och vi kunde inte göra annat än att köra vidare och hoppas på det bästa. Det var nog bland den längs timmen i mitt liv......

När vi kom fram väntade veterinären på oss och vi fällde ner lämmen...... jag såg direkt att det inte såg bra ut och veterinären konstaterade att han var död 💔💔 jag och Ebba visste inte vad vi skulle ta vägen, inte igen... inte en vän till som inte följer med hem 💔 hur många förluster orkar man med????

Av händelseförloppet att döma är det stor chans att det var hans hjärta som det var fel på.  Men i stunden hjälper det inte mycket när veterinären tröstar med att vi gjort allt vi kunde för honom. Det som gav lite tröst är att han inte verkar ha haft ont eller varit stressad, utan lugnt somnat in.💕

Men kommer sent att glömma den bilden av honom i transporten.....

Kära fina lilla ponny, du kommer vara så saknad 💕💕

Just nu skulle jag helst av allt vilja byta jobb, till ett där jag inte behöver ha ansvar för några levande varelser. Den stora frågan jag ställer mig är - År det verkligen värt all smärta???? Jag menar livet bjuder ju på motgångar även om man inte har 30 extra levande varelser att ha ansvar över......

Att nu varje kväll möta elever och föräldrar som också älskade honom gör ju inte saken lättare....