Måndag igen...... tiden springer iväg.....
Det blev inte som planerat när vi åkte iväg och galopperade på travbanan, tanken var ju att jag skulle rida Gevalia. Men när jag tog in henne på fredags morgonen för att åka iväg och träna dressyr var hon ganska svullen i ett framben. Hon hade rivit sig på utsidan av skenbenet och svullnat upp, jag longerade henne och hon var ohalt men lite stel i steget. Så fick avboka dressyrträningen och givetvis kunde hon inte följa med och galoppera heller 😔
Men jag tog med mig Silver istället till travbanan, alltså vilken kul grej. Silver förstod snabbt vad som gällde och var så taggad på att galoppera fort. Vi hade nog lika roligt både jag och Silver, detta ska vi klart göra om.
Tillbaka till Gevalia så skrittade jag henne under helgen och svullnaden blev mindre och mindre, på söndagen red jag ett lättare pass på banan och hon kändes väldigt fin. Fortfarande lite svullen, men det försvann när jag red. På måndagen var hon fin i benet igen och jag kunde på tisdagen åka på den planerade hoppträningen för Micke.
Träningen gick bra, hon gjorde vad hon skulle men inte alls med den glädjen och framåtbjudningen hon brukar. Micke tyckte hon var super fin på framridningen men sa också att det finns ju ingen gnista hos henne idag, vilket jag aldrig upplevt innan. Detta var precis min känsla och jag tror att hon var sån för att hon sörjer sin bortgångna vän Vivan 💔
Onsdagens ridpass var nog det bästa jag gjort på Gevalia, när det gäller lösgjordheten. Hon var hur mjuk och följsam som helst samtidigt som hon arbetade på bra med hela kroppen, en helt underbar känsla. Efter passet tänkte jag en stund att jag borde nog inte rida mer nu, utan sluta med denna helt fantastiska känsla.
Hon gick bra de andra dagarna också men inte sååå bra som onsdagen. På lördagen var det dax för tävling igen och jag var taggad inför detta eftersom hon rör sig mycket bättre och avslappnat nu.
Framridnigen på tävlingen gick riktigt bra, hon var sådär avslappnad och följsam. Allt jag bad om gjorde hon med små fina hjälper. Överdomaren (som åckså är dressyrdomare) stod och tittade på, när jag gick ut ur ridhuset berömde hon både mig och Gevalia för hur fint det såg ut. Hon följde med till tävlingsbanan för att se vårat program......
När jag ridit färdigt programmet kom hon fram till mig igen och frågade om Gevalia var en hopphäst.... anledningen beskriver hela känslan i mitt program, Som hon sa " för när det var dax att börja prestera inne på banan så sa Gevalia Yes, nu kör vi och så tog hon saken i egna händer. Den lydiga avslappnade, följsamma hästen var som bortblåst. Istället satt jag på en häst som tycker att hon kan bättre själv och blir sur när jag försöker få henne att förstå att vi ska fram till en viss bokstav innan vi få visa vår fina lägning. Hon blir spänd och frustrerad när jag försöker få henne att lyssna och vill slå sig fri. Det blev en liten gnutta bättre mot slutet men inte mycket. Så jag blev så jäkla besviken över vår prestation inne på banan. Frustrerade över att jag inte kommer åt problemet som jag vill.
Det var en väldigt kort stund mellan mina starter så ganska snart efter första starten var jag och red fram igen och så fort jag kortade upp tyglarna i ridhuset var den helt super fina hästen tillbaka.... visste inte riktigt om jag skulle skratta eller gråta.
Men bestämde mig för att i nästa klass skulle jag rida utan att bry mig om några procent utan få henne att lyssna på mig. För att få henne mer ned mig så red jag i lätt öppna så fort jag var på spåret för att hindra henne från att bara dra iväg. Så första delen var en kamp om att hon inte skulle få dra iväg, när hon insåg att hon inte kom iväg ändrade hon taktik, får jag inte springa hur fort jag vill behöver jag väl inte springa alls. Så i den första förvända galoppen gick det långsammare och långsammare medans jag drev och gasade så mycket jag kunde.... Men sista delen blev samarbetet bättre och jag hade lite mer att säga till om. Men kan ju säga att jag var allt annat än nöjd över dagen.
Kommentarer
Skicka en kommentar