Från planerad mysfredag med räkor.....

 ....... till en mardrömskväll / natt...

Ja fredagen blev allt annat än vi trott 😭

Det började med att Ebba ringde mig på förmiddagen och sa att jag måste komma ut för Velo blöder mycket.

Ebba stod i hagen med ponnyssarna och det blödde från Velos bakben. Vi tog in henne och hon skrittade obehindrat in, vilket kändes skönt. Såret satt längst ner på bakbenets insida, vi började med att skölja av värsta leran med slangen och såg att det såg djupt och stort ut. Tog in henne i stallet och hon blödde ganska ordentligt. Kontaktade veterinär och bestämde att de skulle komma ut och att jag skulle lägga om ett bandage för att stoppa blödningen.

Det tog ett tag innan veterinären dök upp men Velo var pigg  och glad, verkade inte det minsta påverkad av skadan.

Veterinären kom och spolade rent såret och vi konstaterade att det var djupare än vi trott. Hon sa att det nog var bäst att åka iväg med henne. För att på kliniken kan den söva henne för att kunna rengöra såret ordentligt och kolla upp det bättre.

Sagt och gjort jag och Ebba lastade på henne, trots att hon hade lite lugnande i kroppen så var hon pigg och gick gladeligen på transporten.

Resan ner var allt annat än rolig pga stormen, när vi närmade oss Helsingborg fick jag köra väldigt sakta för vinden tog hårda tag i ekipaget. När vi kom fram kunde jag knapps släppa ratten för händer och armar nästan krampade runt ratten av hur hårt jag fått hålla.

Vi lastade av och tog in henne för undersökning, jag har inte varit där sen jag tog farväl av Thyra. Så när vi klev in i samma behandlingsrum kom dessa fruktansvärda känslor tillbaka. Jag var tvungen att gå på toa för att samla mig lite för att inte bryta ihop av detta hemska minne. 

De tog bort bandaget och kollade lite, beslutade att vi röntgar henne för att få se vad som är påverkat inne i benet, hur djupt det var.

När veterinären kom tillbaka efter att hon kollat röntgenplåtarna kunde jag se direkt på henne att det inte var så bra som vi trott. 

Det visade sig att djupa böjsenan var skadad, vilket är allvarligt men inte livshotande. Prognosen nu var att med operation med mycket eftervård och väldigt lång konvalescent så såg ändå chansen ut för att hon skulle bli helt återställd bra ut. Men detta skulle kosta oss väldigt mycket även om hon är försäkrad. Jag och Ebba pratade om hur vi skulle göra och bestämde oss för att vi kör på operation ändå. Men de skulle först kolla så att lederna inte var påverkade..... det var här allt hopp till slut försvann. Det visade sig att av 2 av 3 leder var påverkade och detta gjorde att hennes chanser för att kunna bli återställd försvann.....

Både jag och Ebba bröt ihop där på golvet, hur kunde detta bli slutet för henne????

Vi fick ta med oss Velo till en box och fortfarande så var hon inte ens halt.... fast hon naturligtvis måste haft väldigt ont. Jag satt hos henne en stund och bara grät, tackade henne för allt hon gjort för mig och eleverna och önskade henne ett smärtfritt liv efter detta.

Vi började den blåsiga färden hemåt under tystnad..... klockan var närmare två på natten när vi kom hem igen.

Tacksam för att jag har en man som kunde hålla om och trösta när tårarna bara rann, inga ord orkade jag att säga men det behövdes inte heller.

Men jag kunde inte somna, inte bara det att jag sörjer Velo vi precis har förlorat, utan den enorma rädsla att det ska hända någon annan häst något. Jag såg framför mig i blåsten, både träd och annat som flög runt och skadade hästar. 

Det är så hemskt när man vaknar och känslan är att man inte vill gå ut till stallet alls, för att jag är så rädd för vad jag kommer upptäcka.......

Det var inte längesen jag skrev att vi skulle njuta av varje dag vi har ihop med våra kära, för vi vet aldrig vad som väntar i framtiden.  Nu kom ännu en påminnelse om detta 💗