Hästar - glädje - sorg

 Att djur förgyller vår vardag är vi många som tycker. 

Men det är ett stort ansvar vi har som djurägare, som inte alltid är roligt. Jag har flera gånger under mitt liv sagt att jag inte ska ha någon mer häst när jag fått ta bort en bästa vän. Det är sjukt jobbigt att ta beslut om att avsluta ett liv. Men tyvärr är det oftast så med våra djur att det inte blir dötts sjuka så det inte finns några alternativ utan att avsluta deras liv direkt. Så blev det för min älskade Thyra, kemisk lunginflammation som bara förvärrades, på två dagar så var hon så dålig att hennes liv inte gick att rädda :-( 

Mitt sista farväl till min älskade Thyra <3

Utan oftast när det gäller våra hästar så är det någon hälta eller rörelse störning som som blir problem. Detta kan vi utreda och förhoppningsvis hjälpa dem med att bli bra med behandling, vila och rehabilitering. 

Hästarna har stora kroppar och mycket som kan bli fel. Jag hade för ett antal år sedan två hästar som inte fungerade i ridning. Båda utreddes av veterinär och behandlades och vilade, sattes igång och ganska snabbt visade det sig vara dåliga igen. Vi upprepade detta på båda två men för varje gång vi satte igång dem igen så var de sämre än innan och veterinären kunde inte säga vad felet var.....

En av dem var ett sto och eftersom de bedömde att hon inte hade ont när hon inte gjorde nånting så betäckte vi henne så att hon skulle få njuta av mamma livet istället...... Men även detta gick åt skogen. Hon fölade men fölet var döfött. Det visade sig att hon haft tvillingar i magen där det ena fölet hade dött tidigt, det var inte alls utvecklat. Men det andra fölet såg ut som de skulle men troligt vis var inte lungorna helt utvecklade. Denna sorg som hästen visade var fruktansvärd, hon blev inte alls sig lik igen. Hennes kropp blev mycket sämre så vi valde att låta henne vandra vidare och det tillsammans med den andra ponnyn som inte heller blev något bättre trots lång vila. Vi har ett ansvar att avsluta ett lidande.

En annan historia är vår kära Toora men här har vi ett lyckligt slut. Hon fick en hovbensfraktur vid ett lektionspass ute i naturen. Detta är en allvarlig skada som gör väldigt ont, det går ju inte att sätta hästen i rullstol så den inte belastar sitt ben. Hon fick boxvila under lång tid, 4 månader stod hon på box. Men det var väldigt nära att vi var tvungna att avsluta hennes liv. Vi var hos veterinären 1 gång i veckan i början för att lägga om gipset och kolla hennes status. När vi var på andra besöket var dem inte alls nöjda med henne, hon hade inte alls bättrat sig. Så dem sa att är hon inte bättre nästa vecka får vi tar bort henne för lidandet blir då för stort. Men till vår stora glädje så var hon betydligt bättre veckan efter och fick då fortsätta sin behandling. Hon blev återställd för ridning i sin hov, men det tog långtid för psyket att återhämta sig efter att varit instängd i box så länge. 

Ebba fick en c-ponny när hon var 10 år som var ganska ung och hade inte gjort så mycket i sitt liv, det var bra tänkte jag för då är han i alla fall inte utsliten. Ebba hade honom ett år, de utvecklades fantastiskt tillsammans. De startade DM och gick till final, debuterade LA hur bra som helst. MEN veckan efter så började han halta. Vi åkte till veterinären och han behandlads för infektion i båda framknäna. Det som gjorde extra ont i hjärtat var att veta att han genomfört en tvådagars hopptävling på hög nivå med sina onda knän, han hade inte en tanke på att svika Ebba och stanna på några hinder, alltså vilken fantastisk krigare.

Han vilade och blev friskförklarad, sattes igång lugnt och försiktigt efter veterinärens råd. Allt verkade bra och han började hoppas igen. Men bara efter något hopp pass så bröt Ebba ihop och sa att han känns inte som han brukar, och mycket riktigt så markerade han igen när vi åkte tillbaka till veterinären. Denna gången bestämde dem att skulle göras en liten operation i framknäna, sagt och gjort jag åkte själv ner med honom till Slöinge där operationen skulle göras. Detta skulle ta några timmar så jag satte mig och jobbade med datorn, mat för dagen med mig. Men det gick bara 20 min så kommer veterinären ut till mig, förstod direkt att detta inte var något positivt. Han ville visa mig hur ponnyns knä såg ut. Jag fick följa med ut till operationsrummet, där låg den stackars ponnyn sövd på rygg, bara den synen var väldigt jobbig. Han sa att detta vi såg i hans knä var vanligt på gamla travhästar som tävlat många år och var helt utslitna. Knäna var så utslitna att han aldrig skulle kunna fungera som ridponny utan bara som sällskaps ponny. Skulle han få bli sällskaps ponny skulle de skrapa så rent de kunde i knäna för att göra det lite bättre. Jag stod där med Ebbas älskade ponny och skulle ta ett beslut. Detta är så tufft att stå inför. Veterinären kan inte garantera att han inte kommer ha ont i sina knän. Men det som avgjorde mitt beslut var att denna ponny var en liten arbetsmyra och mådde inte väl när han inte fick göra något.

Bara under hans vilor efter behandlingarna, blev han sur och tvär, trivdes inte alls. Så då beslutade jag att hans liv kommer inte bli värdigt att leva vidare.

Att hans knä såg ut så här var ju inte att han var söndersliten av arbete utan att hans skelett i frambenen inte var helt korrekta :-(

 Många tar beslutet att låta hästen bli sällskapshäst, men inte många har möjlighet att ha kvar en häst för enbart sällskap. Så med god tro säljer man sin kära häst som just sällskaps häst, men tyvärr blir det allt som oftast att den köps av någon oärlig människa som säljer vidare utan att berätta om hästens fel. Den säljs som fullt ridbar, vilket fungerar ett tag sen blir den dålig igen och så börjar det om från början. Det finns allt för många hästar och ponnys som blir vandringspokaler pga av alla oseriösa människor, i mitt tycke så får hästen inte något värdigt liv.

 

Ticke och Ebba på deras sista tävling ihop <3

Detta är bara några av flera fall då vi fått ta bort hästar och jag har flera gånger sagt att nu orkar jag inte ha fler hästar, det är inte värt det. Men efter en tid så inser man att det ger ändå så mycket mer att ha dem älskade hästarna att det är värt risken.

Om hästen är frisk och kry så kommer vi ju ändå till den dagen åldern tar ut sin rätt. Där händer det lite för ofta att vi låter känslorna styra och har kvar dem lite för länge för att vi inte vill skiljas från dem. Men vi måste se till att de har ett värdigt liv i slutet. Bättre att avsluta ett friskt lyckligt liv än att hästen ska plågas av smärtor, ha svårt att äta med mera sista tiden i livet. Här tycker jag det är viktigt att vi som finns runt omkring en hästägare med gammal häst vågar att säga till om vi tycker att det är dax att göra något. De flesta jag har runt mig med gamla djur är så väl medvetna om problemet och säger ofta till mig att säga till om jag tycker det är dax att ta bort.

Hästar är mästare på att inte visa svaghet, det ligger i deras natur. I det vilda så blir du uppäten om du visar dig svag och sjuk. Detta gör det mycket svårare för oss att inse hur de egentligen mår.

Med detta vill jag både påminna om vårt ansvar för djuren men också påminna om att njuta varje dag av deras närvaro för vi vet aldrig när det tar slut <3

Behandla din häst som att den är bästa hästen i världen, för det är den för just dig!